fortsättning följer

......på torsdagen fick jag åter ett brev från sjukhuset, denna gång var det en kallelse till Sahlgrenska gyn men inte till min läkare utan till en annan på kk-gyn?????????
På fredagen skulle läkaren från Östra kirurg ringa men jag blev osäker om hon skulle göra det så vid 11 tiden ringde jag upp telefonsvararen och lämnade ett meddelande. Efter en kvart ringde läkaren upp och hon var hur gullig som helst, tyckte jag gått genom så mycket redan och kallade mig en riktig fighter, hon hoppades jag orkade gå genom detta med. Klart jag ska göra det, har mycket kvar att glädjas av i livet även om man faller ner i lite deppighet ibland i sin ensamhet.

Hon sa att efter de tittat på röntgenbilderna så kan de se att det är en tumör som sitter i muskelmassan vilket är bra så den inte sitter vid ett organ :-) De relaterar det till min förra operation och har därför skickat mig till gyn på Sahlgrenska. Det hon inte förstod var varför jag inte blivit kallad till min läkare där. Hon bad mig att ringa till henne för att höra mig för så att inte skulle bli några mer missförstånd.
Så gjorde jag men min läkare var inte anträffbar förrän den 2 mars :-( Pratade med sköterskan som jag känner till sedan innan och hon skulle lägga en lapp till min läkare men hon tyckte jag skulle gå till den andra läkaren på kk-gyn för det är de som har hand om operationerna.
Imorgon blir det alltså hjärt- och lungröntgen och måndagen den 28 ska jag till läkaren så får vi se, än är det inte klart!

Idag mår jag sådär, trött, trött, trött, yr och huvudvärk. Hansi pysslar om mig och det känns så bra att ha honom här :-)

I väntans tider

I höstas började jag få ont i rygg och mage, värken kom och gick. En dag när jag kände på mage tyckte jag att det var en stor knöl i magen på vänster sida vid höften. Tänkte att jag inbillar mig nog, är lite nojig eftersom jag haft cancer förut. Bad Hansi att känna han med och han kände också en knöl, då bestämde jag mig för att söka för det på vårdcentralen.

Måndagen 6 december gick jag dit och fick träffa en läkare som gjorde en grundlig undersökning jag fick även ta lite prover (fick även göra avföringsprov hemma som jag lämnade in i slutet av samma vecka). Han skickade mig vidare till ultraljud som jag gjorde den 15 december. De skickade resultatet till min läkare som ringde och sa att de ville gör en datortomografi så det var bara att vänta på kallelse dit. 17 januari fick jag göra en sådan, läkaren ringde igen och sa att det var en knöl där som var 9x6 centimeter. Han skulle skicka en remiss till Sahlgrenska för vidare provtagning av knölen. Jag väntade ett par veckor så kom äntligen ett brev, skönt tänkte jag men det var bara en bekräftelse på att de tagit emot remissen, tala om besvikelse. Dagen efter kom ett nytt brev som jag åter slet upp för hopp om en ny tid men icke de hade skickat iväg remissen till Östra sjukhuset istället :-(

Så blev det åter en väntan och till slut fick jag tid på kirurgmottagningen den 14 februari, äntligen skulle det hända något, nu skulle de ta prov på knölen och kanske skulle jag få tid för operation, de hade ju skickat med papper jag skulle fylla i så mina förhoppningar var stora.

Efter 20 minuters nervös väntan var det äntligen min tur. Läkaren kom in och började prata lite med mig men mer än så blev det inte. Jag var så ledsen och arg på en gång, hade jag tagit semester en dag åkt ända till Östra bara för att läkaren skulle säga sådant jag redan visste!!!!!!!!!!!! Hon ville samråda med gyn som hade hand om mig förra gången om inte de var de som skulle ta över mig i stället. Sedan visste hon inte om jag skulle ta prov på knölen eller om de skulle operera på en gång eller om jag ska äta någon tumörkrympande medicin innan. På fredag ska hon ringa mig och tala om hur det blir, jag blir tokig på all väntan, jag vill ju bara få bort skiten.

Jag får i alla fall höja dosen på smärtstillande så att jag kan jobba, det var ju snällt. Jag är full av oro och det känns mycket obehagligt att ha det här i magen. Det kändes som mina sista krafter försvann och jag ville bara ge upp. Tur att Hansi var vid min sida och trösta och stötta mig, han är så underbar och förstående. Även Jennie , Martin och Hugo kom hem en stund och vi fikade. Jag fick en helt fantastisk bukett med tulpaner av dem och tillsammans med Hugo kan jag glömma alla tråkigheter det är så glädjande att vara tillsammans med honom.

Så fick jag skriva av mig lite här av min förtvivlan, besvikelse, ilska och uppgivenhet det kändes skönt. Nu är det bara att ta nya tag och se vad läkaren säger på fredag, på måndag ska jag på hjärt- och lungröntgen........ fortsättning följer!