I väntans tider

I höstas började jag få ont i rygg och mage, värken kom och gick. En dag när jag kände på mage tyckte jag att det var en stor knöl i magen på vänster sida vid höften. Tänkte att jag inbillar mig nog, är lite nojig eftersom jag haft cancer förut. Bad Hansi att känna han med och han kände också en knöl, då bestämde jag mig för att söka för det på vårdcentralen.

Måndagen 6 december gick jag dit och fick träffa en läkare som gjorde en grundlig undersökning jag fick även ta lite prover (fick även göra avföringsprov hemma som jag lämnade in i slutet av samma vecka). Han skickade mig vidare till ultraljud som jag gjorde den 15 december. De skickade resultatet till min läkare som ringde och sa att de ville gör en datortomografi så det var bara att vänta på kallelse dit. 17 januari fick jag göra en sådan, läkaren ringde igen och sa att det var en knöl där som var 9x6 centimeter. Han skulle skicka en remiss till Sahlgrenska för vidare provtagning av knölen. Jag väntade ett par veckor så kom äntligen ett brev, skönt tänkte jag men det var bara en bekräftelse på att de tagit emot remissen, tala om besvikelse. Dagen efter kom ett nytt brev som jag åter slet upp för hopp om en ny tid men icke de hade skickat iväg remissen till Östra sjukhuset istället :-(

Så blev det åter en väntan och till slut fick jag tid på kirurgmottagningen den 14 februari, äntligen skulle det hända något, nu skulle de ta prov på knölen och kanske skulle jag få tid för operation, de hade ju skickat med papper jag skulle fylla i så mina förhoppningar var stora.

Efter 20 minuters nervös väntan var det äntligen min tur. Läkaren kom in och började prata lite med mig men mer än så blev det inte. Jag var så ledsen och arg på en gång, hade jag tagit semester en dag åkt ända till Östra bara för att läkaren skulle säga sådant jag redan visste!!!!!!!!!!!! Hon ville samråda med gyn som hade hand om mig förra gången om inte de var de som skulle ta över mig i stället. Sedan visste hon inte om jag skulle ta prov på knölen eller om de skulle operera på en gång eller om jag ska äta någon tumörkrympande medicin innan. På fredag ska hon ringa mig och tala om hur det blir, jag blir tokig på all väntan, jag vill ju bara få bort skiten.

Jag får i alla fall höja dosen på smärtstillande så att jag kan jobba, det var ju snällt. Jag är full av oro och det känns mycket obehagligt att ha det här i magen. Det kändes som mina sista krafter försvann och jag ville bara ge upp. Tur att Hansi var vid min sida och trösta och stötta mig, han är så underbar och förstående. Även Jennie , Martin och Hugo kom hem en stund och vi fikade. Jag fick en helt fantastisk bukett med tulpaner av dem och tillsammans med Hugo kan jag glömma alla tråkigheter det är så glädjande att vara tillsammans med honom.

Så fick jag skriva av mig lite här av min förtvivlan, besvikelse, ilska och uppgivenhet det kändes skönt. Nu är det bara att ta nya tag och se vad läkaren säger på fredag, på måndag ska jag på hjärt- och lungröntgen........ fortsättning följer!