Åter tillbaka till bloggandet 2016
Nu tänkte jag börja skriva här igen för ett tag i alla fall. Känns som lite terapi, jag kan läsa och gå tillbaka när jag vill komma ihåg om så behövs (jag har lätt att förtränga saker) sedan kan ni som vill följa mig i min kamp. Ja för så är det för tredje gången har jag fått diagnosen cancer, denna hemska sjukdom som är så envis och tydligen inte vill lämna min kropp!
Lördag 7/5 och söndag 8/5
Denna helg åkte vi ner till Tylösand tillsammans med Jennie med familj, Jonas och Peter. Vi hade hyrt ett par stugor på campingen. Det var en härlig helg med fint väder, lek, promenader, minigolf, grillning mm, vi firade även min födelsedag där. På vägen hem stannade vi till i Varberg och gick runt på fästningen, vi satte oss ner medans barnen lekte på lekplatsen som låg i närheten det var då vi såg att min fot och vad svullnat upp rejält! Det var så den är sjukdomsresan började.
Tisdagen den 21/6
Klockan 14.00 hade jag tid hos min läkare, sista besöket sedan var jag friskförklarad efter andra omgången cancer som jag fick för 5 år sedan. Kontrollen gick bra men innan jag gick därifrån tog jag upp det där med mitt ben för svullnaden ville inte ge sig riktigt. Hon tittade och såg att den var lite svullen och sa att hon skickar en remiss så jag kunde göra en datortomografi. Hennes förklaring var att ljumskflödet inte fungerar så bra eftersom jag är så strålad på vänster sida eller att det kanske finns något annat som sätter stopp. Det var bara att gå hem och fira att jag var friskförklarad och sedan vänta på remissen.
Söndagen den 3/7
Denna dag firade vi Hugos 6-års dag som egentligen är den 22/6. Underbara barnbarn som fick en massa presenter och vi fick äta goda tårtor mm. Tiden går fort, till hösten är det dags att börja i sexårsverksamhet och Hugo själv börjar se lite tandlös ut.
Fredagen den 8/7 - 17/7
Hansi och jag gjorde en bussresa till Kroatien, vilken tur vi hann göra resan innan jag fick mitt besked. Resan ner var lång men det gick bra men det var många långa köer. Sov ganska bra på natten på bussen, när vi väl var framme och gick ur bussen så slog värmen till som het vägg, luftfuktigheten var 78% och det var 34 grader. Sedan var det en himla massa trappor vi måste dra våra väskor uppför (räknade dem senare, det var 118 trappsteg) innan vi komma upp till rummet. Jag förbannade mig själv att jag packat ner alldeles för mycket men vem visste att vi skulle slita så tungt. Det började jobbigt men sedan blev allt bättre och bättre, hotellet var bra, maten god, gott att dricka, underbart land, härliga utflykter, fantastiskt klart vatten mm, fanns inget att klaga på. Träffade så fina människor på resan, trevliga och lätta att prata med då tänker jag speciellt på Eila, Rolf, Birgitta och Mats. Hemresan var jobbigare trots att vi inte satt fast i långa köer, hade svårt att sova denna natt, kanske det berodde på att vi snart var hemma.
Tisdagen den 26/7
Dags för datortomografi, 10.30 hade jag tid, det var snabbt överstökat men den där känslan man får av kontrastvätskan är kort men lite obehaglig tycker jag. Så nu var det bara att vänta på svaret.
Måndagen den 1/8
Är inne på min sista semestervecka och jag får svar från läkaren som ringde upp mig. Hon sa ingenting om mitt ben men det hon sa kom som en chock! Under samtalet tar jag allt väldigt sakligt och försöker få in det hon säger efter men när jag lagt på så brister det och det hon sagt börjar repetera sig i huvudet. De har hittat förändringar i tjocktarmen och i levern, fattar inget, söker för benet och får ett helt annat besked. Tumören i tjocktarmen är ca 3cm och den i levern 1 cm. Hansi är den som är trösta mig då jag under gråt försöker förklara vad läkaren sagt. Det måste vara ett helvete att vara den som står vi sidan om, man kan ju inte göra något men för mig är det guld värt att veta att det finns någon där till tröst. Alla ska veta att det räcker att veta att ni finns där, en kram ett en klapp kan betyda mer än massa ord och även vetskapen om att jag kan vända mig till er om jag behöver prata, få sällskap eller hitta på något kul. Nu kommer åter en väntan på nästa kallelse till biopsi av levern och koloskopi av tarmen.
Torsdag 11/8
Var jag på Sahlgrenska och lämnade blodprov inför kommande biopsi.
Måndagen 15/8
11.30 var det dags att infinna sig på onkologen. Fick en säng och fick byta om till sjukhuskläder och en kanyl fastsatt i armen. klockan 13..00 var jag på biopsin, Hansi var med mig hela tiden. Först kollade de levern med ultraljud och fasen vad hon tryckte hårt, gjorde riktigt ont. Sedan sprutade de in någon slags kontrastvätska, så var det dags för bedövning och sedan själva biopsin. Innan hon gjorde det sa hon att det inte var någon idé att göra biopsin för tumören satt så svåråtkomlig. Hon ringde till någon annan läkare som sa att hon måste pröva, efter 5 försök gav hon upp. Jag blev skickad tillbaka till avdelningen och var tvungen att ligga kvar där ett par timmar för blödningsriskens skull. Hade väldigt ont dagen efter kan jag tala om. Denna dagen började jag även äta fiberfattigt, det måste jag göra ända fram till koloskopin är gjord.
Måndagen den 22/8
Hade jag semester för att börja med laxermedel, oj vad toabesök de blev!!!!!
Tisdagen den 23/8
Fortsatte med laxermedel , 12.45 skulle jag vara inne på sjukhuset. Koloskopin var inte så jobbig som jag trott men visst kändes det när det drog i tarmen och jag känner mig lite utlämnad. Fick ligga på sidan och titta på en skärm där jag kunde se hur tarmen såg ut och även tumören, det tog prov på den.. Så var det dags att vänta på nästa provsvar. Denna eviga väntan som tar så psykiskt på en, hur många tankar och scenarion som helst som dyker upp, svårt att sova är det med. Man dras mellan hopp och förtvivlan.
Fredagen den 2/9
Läkaren ringer om provsvaren och det visar sig att det är den gamla cancern som kommit tillbaka igen. Nästa steg är att vi vill göra en PET-röntgen för att se om du har mer metastaser i kroppen, har du det blir det ingen operation utan cellgifter direkt, är det inte så blir det operation och cellgifter efter det. Sedan måste vi prata med leverkirurgerna om de kan ta bort den som sitter där sa hon. Mer oro, mer väntan, mer sömnlösa nätter, detta tar mentalt vill jag lova. Så var det nästa väntan på kallelse till PET-röntgen, suck.
Tisdagen den 13/9
Så var det dags för PET-röntgen, 11.45. Fick komma in i ett litet rum, innehöll en brits och en stol och inga fönster. Sköterskan satte en kanyl i armen, jag är svårsucken och har bara ett bra kärl i armen, fungerade även denna gång. Fick en tablett som var pulsnedsättande, han tog in en apparat som sprutade in ett radioaktivt ämne. Efter det skulle jag ligga på britsen i en timme, ingen radio, ingen tv, fick inte ens läsa eller använda mobil, alla muskler skulle vila medans ämnet gick runt i kroppen. Det var en vääääldigt lång timma, så tråkigt att bara ligga där. Timmen gick i alla fall och det var dags för röntgen, tog ca 25 minuter men där fanns det musik att lyssna på, lite ironiskt att sista låten de spelade var "Born to be alive", fick även göra en ny datortomografi. Den här väntan som skulle följa innan jag skulle få svaret från röntgen var nog den längsta och värsta väntan.
Tisdagen den 20/9
Nästa samtal från läkaren kom denna dag, så nervös jag var, vad skulle jag få för besked. Mitt i allt det värsta fick jag ändå det bästa besked jag kunde få. De hade inte hittat fler metastaser, möjligtvis en liten men den satt också i tjocktarmen, så nu ska jag få min operation :-) De kommer att ta bort över halva tjocktarmen, men det finns ju alltid ett men, min tarm är skadad av strålningen sedan tidigare så de kan inte lova hur operationen går, kanske får jag leva med stomi resten av livet. Jag ser det ändå som ett positivt beskedet det kunde varit mycket värre och att leva med en påse på magen är det många som gör. Tumören i levern kan de också operera bort samtidigt. Får citera min kollega "Nu får vi fira att du ska göra en stor operation". Känner mig lättad även om jag är nervös och orolig för vad komma ska, vet inte hur jag ska förklara men det känns "tror jag" ungefär som jag sprungit ett långt lopp och är helt utmattad både kroppsligt och mentalt. Tack och lov att jag har så många runt om mig, min man, mina barn, barnbarn, svärson, syskon, vänner, kollegor, barnen på förskolan mfl. Inom tre veckor trodde läkaren att operationen ska bli, så det är bara att vänta igen. Skriver här igen när jag vet mer för er som vill följa.
